Välkommen till

     Program för våren 2024

Mariestadsbygdens Släktforskareförening

Årsmöte onsdag 21 februari kl. 18.00 Pingstkyrkan, Arken.

Sedvanliga årsmötesförhandlingar med val. Föredrag av Kristina           Albinsson; ”Det tjugofemte barnet – historien om en förfader.” Smörgåstårtor, kaffeservering.

Hjärtligt välkomna!

Öppet hus lördag 9 mars kl. 10-14 stadsbiblioteket.

Inledande presentation av släktforskning i allmänhet och forskning på Torsö i synnerhet av Christer Bengtsson. Släktforskarrummet öppet och bemannat. Västgötasamlingen och Bildarkivet likaså.

Välkomna!

Medlemsmöte onsdag 20 mars kl. 18.00 Kronstrandsrummet.

Christer Bengtsson håller föredrag om vår soldathistoria: “Nio soldater, nästan tio, under 283 år.” Visar generalmönsterrullor för indelningsverket från 1682 till nedläggandet 1901.

Kaffeservering, mingel

Välkomna!

Temaväll onsdag 17 april kl. 18.00 Kronstrandsrummet.

”Häxprocessernas hemska tid och dess överlevande dokument.” Fördjupning samman med Christer Bengtsson om det sena 1600-talet, dess turbulenta, våldsamma skeenden. En tid då kyrkobokföringen lagstadgades, oss till fromma … Välkomna

Bilutflykt i maj månad till Bergatorps Hembygdsgård m.m.               Inbjudan kommer senare i vår, samman med dito till höstens bussresa!  

Mariestadsbygdens Släktforskareförenings, MSFs, 40-års jubiléum! Högtidighålls till hösten, missa inte det!

Medlemsavgift

Medlemsavgiften för 2024 är 150 kr för enskild medlem och 200 kr  för två medlemmar på samma adress. Vårt bankgiro 445–3007.

Föreningsnytt

Forskarhjälpen startar planerat torsdagen 2024-02-29 kl. 10-12 för     att sedan återkomma varannan torsdag t.o.m. april ut. Motsvarande
för onsdagar kl. 16-18 med start 2024-03-06.

Välkomna!                   

Förenings hemsida: www.msfmariestad.se

Föreningens facebooksida: Mariestadsbygdens Släktforskareförening 

Varmt välkomna att ta del av vårens aktiviteter hos
Mariestadsbygdens Släktforskareförening.

Tag gärna med andra som är intresserade av vår verksamhet. 

Styrelsen MSF

"Ett tidsdokument från sista decenniet av unionen med Norge. Märk även väl denna länstidnings syn på kvinnliga läsare 1896, längre ned på sidan.

Glöm inte rullfilmerna i vårt forskarrum med alla årgångar av
Mariestads-Tidningen, från starten år 1817 fram till 2010-talet!

Rullfilmläsaren fungerar väl liksom printern bredvid."

Låt vägen vara målet

      Ett drygt 40-tal deltagare lyssnade på Håkan Kumlers föredrag om gamla vägar i Västergötland, där vi fick vara med på en spännande resa genom historien längs vägarna.

      Västergötland är Sveriges äldsta kulturlandskap och här återfinns även Sveriges äldsta väg som vid Åsle Falköping och är ca 4000 år gammal, dvs från yngre stenåldern.

       Dagens vägar anläggs av arbetare som flyttar runt i landet. Det görs stora ingrepp i landskapet för att få raka och plana vägar. Bergs sprängs bort, hus rivs och skog skövlas. Äldre vägar ringlade sig fram i landskapet och följde naturen med backar och krökar. Under Gustav Vasas tid kom de militära aspekterna in och ridvägar, hålvägar, omvandlades till vägar för vagnar. Vägarna blev då anpassade efter häst och vagn och skulle vara 10 alnar breda, ca 6 meter i dagens mått mätt.

      Under medeltiden började människor att röra på sig och vägarna byggdes ofta mellan kyrkligt viktiga platser. Handelsmän, missionärer och kyrkobyggare trotsade vägarnas faror såsom överfall och rövare. Här färdades kungarna mellan kungsgårdarna, Eriksgator, för att bli godkända som kung av folket.

      Under 1600-talet ökade resandet i Sverige och bönderna utefter huvudvägarna ålades skjutsplikt. År 1649 då drottning Kristina regerade kom gästgiveriförordningen och begreppet landsväg myntades. Vid gästgiveriet fanns skjutstavlor som visade hur långt det var till andra ställen och hur mycket det skulle kosta att bli skjutsad dit.

      Milstenar sattes upp och skjutsbönderna fick betalt utefter hur många milstenar som de passerade. I Västergötland var en mil ca 1300 meter, i Småland ungefär hälften. Ändå var det samma ersättning för bönderna.

Milstenarna skulle resas av bönderna och de hade även ansvar för underhållet av vägen som skulle utföras under mars och oktober varje år.

      Väghållnings stenarna markerade vem som hade ansvar för vägen. Milstenarna visade avstånd till nästa milsten och kunde vara hel, halv eller kvart av en fjärding 2672 meter och skulle stå på höger sida av vägen. En milsten kostade två daler och bekostades av bönderna. Idag finns ungefär 400 milstenar kvar och kan vara flyttade. Nu är det vägverket som ansvarar för underhållet av de milstenar som finns kvar. Det går bra att göra rent en sten med en mjuk borste om man vill men man får inte fylla i texten.

      År 1734 kom en lag att vägvisare skulle sättas upp så de resande själva kunde orientera sig. De kunde vara tillverkade i trä eller sten. År 1931 kom vägvisarskyltar som var gula med svart text. Dagens blå med vit text kom 1962.

Helena Sillerström   25 mars 2023

                 Fredliga vårdar utmed våra vägar.

            I det gamla bondesamhället hade de självägande bönderna ansvaret för landets vägnät, något som slogs fast redan i landskapslagarna. För en rättvis fördelning av väghållningsskyldigheterna upprättades vid olika tidpunkter s.k. vägdelningslängder. Från 1628 låg ansvaret för detta på det då nyinrättade lantmäteriet men myndigheten lät oftast anlita någon av länsstyrelsens tjänstemän, t.ex. kronofogden eller fjärdingsmän, för indelningen.

                I den s.k. delningslängden numrerades vägstycken och fördelades bland bönderna i form av ”väglotter”. Årligen hölls vägsyner vid vilka intressanta syneprotokoll nedtecknades. Bonden å sin sida lät oftast förfärdiga en eller två stenar med lottens nummer, som sattes upp vid början och/eller slutet av sträckan. En inristad pil visade också åt vilket håll gårdens ansvar sträckte sig. Ibland gjordes faktiskt markören i enkelt trä och har därför inte överlevt tidens tand. Åtskilliga stenar ligger idag begravda i våra moderna vägar som utfyllnad …

                 Väglagen av år 1891 är dock den första stadgan som uttryckligen tvingar den ansvarige att märka ut: ”Vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt vägstycke skola väghållaren anbringa tydliga märken, angifvande den fastighet, som har vägstyckets underhåll sig ålagt.” I och med denna lag ökade väglotternas antal till ca 325.000! Bondgårdens mantal = skattekraft skulle teoretiskt styra sträckans längd, men terrängens beskaffenhet kom att spela en stor roll härvid. Böndernas utskylder enligt den ålderstigna jordabokens förteckningar, ”årliga räntan”, må ha ersatts av nyare progressiva skatteuttag redan vid 1900-talets början men varje extra utskyld ansträngde givetvis. På 1920-talet togs denna naturaväghållning äntligen bort och ersattes med vägkassor indelade i väghållningsdistrikt.

                 Om Du som forskare är intresserad av just denna belastning för våra bönder bland anorna, finner man enklast delningslistor och syneprotokoll bland landskansliets handlingar i länsstyrelsearkiven. Även i länsmans- och kronofogdearkiven går sådana under stundom att återfinna samt, föga förvånande, i domböckerna … Vill Du upptäcka en välbevarad sten i vårt närområde: res från Ullervads kyrka mot Bengtstorp. Knappt en kilometer innan gården Södra Lövåsen finner den noggranne en sådan sten på höger sida om vägen, några meter in i terrängen, väl synlig men endast en halvmeter hög. En pil är inristad och ett nummer; vilket? Sänd Ditt svar efter utflykten till b.christer@telia.com ! Betänk bara att dessa stenar är skyddade fornminnen, vilka berättar om våra förfäders pliktfyllda och slitsamma liv. Känn också hur slät och fin väg vi oftast har att befara i våra dagar, inte sant?

Christer Bengtsson   Ordförande MSF

Onsdagen den 11 oktober besöket släktforskareförningen Mariestads gamla fängelse, Vita duvan. I början var byggnaden vitmålad, där av namnet enligt Thomas Olsson som var vår guide. Vi guidades runt i hela byggnaden, nerifrån och ända upp till kyrksalen.

Thomas berättade om hur svårt alla fångar och fångvaktare hade det. Det skulle bl a vara absolut tystnad.

Resebrev

            En fredag i september företog Mariestadsbygdens Släktforskareförening en bussresa i nordvästlig riktning. I vackert höstväder mötte 32 resenärer upp, rattade mot destinationen av Blombergs Buss.

            Första stopp blev Väse hembygdsgård, där hembygdsföreningens ordförande, Bernt Nilsson, bjöd in i gästgivaregården och berättade om verksamheten.

            Färden gick därefter till Karlstad och Värmlandsarkiv, resans huvudmål. Två arkivarier, Jan Löfgren och Björn Lindström, redogjorde på ett utmärkt sätt för arkivcentrums uppgift samt förevisade magasinen med såväl kyrkoböcker som domstolshandlingar. Fulla med intryck, men mogna för lunch, intog sedan sällskapet restaurangen Matbruket, belägen i Värmlands museum. En mycket god måltid följdes av en rundvandring på egen hand, bland museets samlingar.

             Två uppehåll på hemresan kom att runda av dagen, det första vid en stor loppis i Kristinehamn. Kronan på verket blev slutligen Karaby gård, strax utanför centralorten, där familjen på gården hade visning av djur och serverade eftermiddagskaffe. Tillfälle gavs också till inköp av gårdens egna produkter.

              Väl hemma i vår egen vackra stad igen, kunde resenärerna se tillbaka på en skön och händelserik dag med många intryck!

Christer Bengtsson

Mariestadsbygdens släktforskareförening reser Ymsen runt 2023

       Den 13 maj 2023 samlades ett fyrtiotal intresserade för en biltur runt sjön Ymsen. Denna strålande försommardag fick vi en unik möjlighet att se intressanta och natursköna platser, samt lära mer om vår bygd och dess historia.

       Först gick färden till Säckestads egendom där ägaren Magnus Dimberg tog emot framför mangårdsbyggnaden byggd i början av 1800-talet. Gården ägdes en gång av biskopsstolen i Skara, som anlade ett befäst hus eller borg på platsen. På plats berättade sedan ordföranden Christer Bengtsson om sjön Ymsen, dess historia samt om de två torvmossarna, Fredsbergs i norr och Jula mosse i söder.

       Sjön är relativt grund, med ett konstant djup av fyra meter, på någon enstaka plats fem meter. Den är fiskrik och lär inneha rekordet för största fångade gös i landet. Vi fick också lära oss om Jula torvströfabrik som startades år 1900 av Sigfrid Larsson i Utby – då endast i form av ett litet skjul. Verksamheten utvecklades snabbt, med två tillfälliga bakslag på grund av eldsvådor orsakade av gnistor från det så kallade Måsa-Maja, Mariestad-Moholms järnväg som sträckte sig över mossen. Slutligen jämnade ytterligare en brand midsommarhelgen 1956 torvströfabriken med marken. Alla inventarier samt bensinloket med nitton vagnar förstördes. Verksamheten avslutades några år senare.

       Vi fortsatte därefter norrut genom den skira grönskan. Vi stannade vid Bäcks kyrka där vi välkomnades av Elisabeth Palmstierna som berättade om kyrkan. 1748 behövde den gamla kyrkan ersättas, och sockenstämman fick gehör hos biskopen att uppföra en ny.         Bygget gick i rekordfart; man arbetade från klockan fem på morgonen till åtta på kvällen.     Bland annat forslades sten från det sedan länge raserade Ymseborg över isen till bygget. Redan året efter, 1749, stod kyrkan klar att användas, även om tornet ännu inte var färdigt. Ytterväggarna var då putsade i en rosa ton. De äldsta föremålen i kyrkan kommer från den gamla, såsom dopfunten från 1200-talet. Det allra äldsta och mest unika föremålet är dock den så kallade Madonnan i Bäck, en kvinnofigur utskuren i lindträ, tillverkad i Skaratrakten mellan 1130 och 1150.

       Vi for sedan vidare, rundade sjöns norra ände och slog oss till att börja med ner vid foten av Ymseborg för att äta medhavd matsäck. Kullen var denna dag förgylld av gullvivor och utsikten över sjön var enastående. Fridfullt har det dock inte alltid varit. Redan på 1100-talet lär det ha funnits en befästning här, en så kallad fornborg, men först 1281 finns den belagd i skrift, av Magnus Ladulås. Här fanns de upproriska Folkungarna vilka slutligen besegrades av Magnus Ladulås som troligen lät riva Ymseborg, innan 1282.

       På säteriet Borrud blev vi därpå mottagna av syskonen von Hofsten. Från det vackra magasinets trapp berättade Marie-Louise von Hoffsten-Jonasson om gårdens historia. Ett tidigt dokument är ett köpebrev från 1376 som visar att Svarte Ture Jönsson då köpt gården. I stengrunden finns dock bevis för att det fanns ett hus här redan i början av 1300-talet.

       Långt senare, år 1618, byter Jöns Bonde till sig gården, och det var också han som byggde den befintliga huvudbyggnaden. Ätten Bonde var på den tiden en mycket stor jordägare i trakten. Sonen Nils Bonde utvecklade gården till en mönstergård, och efter hans död drev hustrun Ebba Fleming Borrud i 25 år. Marie-Louise berättade att det ofta var kvinnorna som ansvarade för gårdarna runt Ymsen på den tiden, inte sällan på grund av att de betydligt äldre makarna dött.

       Syskonen von Hofstens farfar Erland von Hofsten köpte gården 1918. Det är nu tredje generationen i släkten som äger den; sonsonen med samma namn, Erland von Hofsten. Borrud är framför allt en skogsgård med en areal på omkring 1300 tunnland.

Efter att vi fått se oss omkring i den vackra miljön med sjöutsikt, satte vi oss i bilarna och tog oss till platsen där ett av Borruds tretton dagsverkstorp en gång legat.

       Klockaretorp, som numera tillhör gården Assmundstorp, var ett förhållandevis stort torpställe, och hade följaktligen många dagsverken i kontraktet. Christer Bengtsson berättade om sina förfäder som bott och verkat här i två generationer, mellan 1800 och 1890. Det är svårt att förstå hur torparfolket klarade av att sköta allt som låg på deras lott; det var ett liv fyllt av hårt arbete. Vi strosade genom den betade hagen där spåren efter både stuga och lagård ganska lätt gick att identifiera.

       Därmed var utflykten till ända. Det blev en dag full av sinnesintryck, insikter samt av nya bekantskaper. - Ett särskilt tack vill MSF rikta till Magnus Dimberg, syskonen von Hofsten samt familjen Svalmark på Assmundstorp.

                                                                 Kristina Albinsson 16 maj 2023

Medlemsmöte Mariestadsbygdens släktforskareförening

       Onsdag den 18 oktober samlades närmare femtio intresserade i bibliotekets Kronstrandsrum för att lyssna till Elisabeth Göthbergs föredrag ”Kulturhistorisk bebyggelse i våra trakter”.

       Inledningsvis fick vi veta något om de två typer av byar som har varit vanligt förekommande, nämligen radbyn och klungbyn. Ett mycket fint exempel på radby i vårt område är Björsäter. Det är den längsta radbyn söder om Dalälven och byn är av riksintresse. Ytterligare en bybildning av riksintresse är Odensåker, som är en så kallad klungby. Detta är den äldsta typen av bebyggelse, och just Odensåker har rötter i 1600-talet.

       Därefter berättade Elisabeth om fyra typer av hus som finns i vår bygd; nämligen enkelstugan, parstugan, höjda parstugan samt de ”löfvensköldska husen”.

En enkelstuga består av ett enda rum, med farstu samt en mindre förrådskammare. Dörren placerades på sidan av framsidan, och var med fördel blåmålad. Det var visserligen en dyrbar färg, men det fanns ett viktigt skäl till att man ändå valde den: blå färg på dörren håller undan allt ont från stugan. Vi fick se exempel på sådana stugor i trakten, till exempel torpet Linan på gränsen (”linan”) mellan Ekeskog och Fägre.

       Den som hade möjlighet byggde till sin enkelstuga med ytterligare ett rum, vilket gjorde att dörren hamnade mitt på huset. Dessa hus kallades parstugor. Ett fint exempel på en sådan finns i Dyrenäs.

Senare, under 1800-talets skiftesreformer hände det inte sällan att parstugorna byggdes på med en våning. Fredsbergs hembygdsgård, Räfsnäsgården, är ett gott exempel på en sådan höjd parstuga.

       Därefter fick vi lära oss mycket intressant om lantbruksarkitekten Charles Emil Löfvensköld och hur han har satt sin prägel på den svenska landsbygden. Löfvensköld, född 1810, kallas ibland ”pappa till den svenska snickarglädjen”. Han växte upp på Bergatorp, efter att familjen först en tid bott på Hassle-Säby, och kommit på obestånd. Han utbildade sig till arkitekt, läste gärna andra arkitekters reseskildringar och kom på så vis i kontakt med schweizerstilen.

       Löfvensköld ömmade för kreaturen och inledde sin bana med att skapa funktionella och vackra ladugårdar. De var byggda i natursten och regelverk, med snickerier.

       Det första boningshus han ritade var en utbyggnad av en flygel på Ingarud. Han satte då även en veranda på huset, vilket var en nymodighet, och det var efter detta som både snickarglädje och verandor började komma på modet.

                                                                                        Kristina Albinsson